Skippa till innehållet

 

Kunde J.L. Runeberg ha rattat en elbil?

Om utvecklingen gått en annan väg hade vår nationalskald J.L. Runeberg (5.2.1804 – 6.5.1877) kanske hittat sin skrivarinspiration under en ljudlös biltur med sin kära Fredrika.

För de flesta av oss verkar elbilen vara en uppfinning av modern tid, men elbilarna utvecklades redan så tidigt som på 1830-talet. Då var familjen Runeberg mitt inne i sina intensivaste småbarnsår, och då flyttade de till Borgå. Elbilen kunde ha hjälpt den stora familjen och även Runebergs mycket aktiva arbetsliv med många resor.

I väntan på elbilens nästa glansålder

Då man fördjupar sig i bilens historia märker man snabbt att elbilen, eller elvagnen som den då hette, konstruerades nästan parallellt med de ång- och bensindrivna bilmodellerna. Så tidigt som 1912 var 40 procent av bilarna elbilar i Amerika, men elbilarnas popularitet krockade inom kort med användarnas behov. Att färdas i en elbil med en topphastighet på cirka 30 kilometer i timmen började kännas ineffektivt, och dessutom behövdes elen för gatubelysning och andra moderniteter.

Elvagnen kunde säkerligen ha varit vår Runeberg till nytta, ifall batteritekniken kunde ha hållit ens dagens mått. Förutom kvinnor älskade Runeberg fåglar och naturen. Tänk om han kunde ha rattat sin elvagn längs Strandvägen i Borgå ner till sommarstället på Vessö och samtidigt ha kunnat höra fågelsången och kanske märka ljudet från svanens flaxande vid Ruskis!

Den tysta elbilen blev populär på sin tid och många ansåg de högljudda och illaluktande bensindrivna bilarna som besvärliga. Dessutom ansågs elbilen vara bättre lämpad för kvinnor, eftersom den inte behövde vevas igång. Kanske elbilen skulle ha fallit Fredrika och hennes väninnor i smaken.

Elbil från år 1900 (American Electric Dos-A-Dos)

Runeberg som förebild för oss

Elvagnen kunde också annars ha passat in i Runebergs image. Skulle han ha levt i dag och med den livföring han hade, kunde han ha betraktats som en trendsätter för alla oss miljömedvetna. Han njöt av de långsamma färderna i hästdroskan och höll rodderskorna sysselsatta mellan Borgå och sommarstället på Vessö. Han fiskade och jagade, medan Fredrika fyllde skafferiet med konserverade bär och svampar. Ingenting slängdes bort och allting kunde återvinnas. Till och med Runebergstårtan bakades av skorpsmulor och receptet kunde variera beroende på ingrediensernas tillgänglighet. Också slitna lakan, handdukar och kläder levde vidare i form av nya skapelser och bytesekonomi utövades redan då. Nämligen tillsammans med familjen Vallgren hade man inhandlat samma serie av matservice. När Runebergs hade ett större sällskap av matgäster och de egna tallrikarna inte räckte till, gick man över till Vallgrens för att låna det som behövdes.

Har tiden trots allt stannat?

Livet på 1800-talet och det vi eftersträvar i vårt moderna samhälle är trots allt inte så långt borta från J.L. Runebergs verklighet. Vi håller fortfarande på att utveckla bättre och billigare elbilar, dagstidningarna utkommer mer sällan, många av oss försöker återvinna så gott det går, och våra arbetssätt med distansarbete och freelancejobb är inte heller så långt från Runebergs arbetsrytm.

TEXT Pamela Westerlund