Motion och natur ger energi

Borgå Energis redaktionella medarbetare, journalisten Maarit Gabrielsson bor i Borgå och tillbringar tillsammans med sin make, chefredaktör emeritus Rolf Gabrielsson fritid i Kuusamo, där hon har sina rötter. Motion och natur är hennes liv: löpning, vandring, skidåkning och gym. Sin hittills största motionsinriktade utmaning upplevde hon åren 2016 och 2017 då hon besteg Kebnekaises glaciärtopp Sydtoppen (2100 m).

”Vildmarkens ro och stillhet tränger sig djupt in i mitt sinne. Jag begav mig tidigt på morgonen i väg för att stiglöpa i Oulankajoki-ådalens terräng i Kuusamo. Fåglarna har tystnat. De är nu fullt sysselsatta med att mata sina ungar och har inte längre tid med uppvaktningskonserter.

En och annan ren dyker fram efter att ha sett mig och lunkar sedan vidare. Efter följer små renkalvar ivrigt lekande med varandra.

Ett par vandrare med ryggsäck på ryggen kommer emot på stigen. De verkar inte vara finländare.”

 

På stigarna försvinner asfaltjoggningens monotonitet. Belastningen fördelar sig på olika delar av kroppen, stegen är annorlunda.

Löpningen går bra, det gäller bara att se upp för trädrötter, som man lätt snavar på. Luften är lätt att andas, inget trafikdamm och inga föroreningar.

I sådana stunder känner jag enormt välbefinnande. Det uppstår då natur, motion och sinnen förenas.

 

Då man en gång fått gnistan att röra sig i naturen är det inget man lätt avstår ifrån. Nästan obemärkt tränger det in i ens tankar och börjar öppna upp sinnena för skogens dofter och vindens sus i trädens lövverk.

 

Motionen ger energi, som hjälper en att orka med vardagens mödor. Mig ger den också en känsla av välbefinnande när jag brytt mig om att göra någonting nyttigt för min egen kropp. Och det är inte litet det!

 

Som omväxling kan man styra sina steg från asfaltleder till mjukare skogsstigar eller förbättra sin kondition genom att klättra upp för backar och fjällsluttningar.

Rukafjällets sluttningar i Kuusamo har blivit välbekanta för mig. Jag njuter när jag får jobba hårdare för att ta mig till toppen. Jag njuter också av det jag ser, de omkringliggande fjällen Riisitunturi och Sallatunturi samt Nuorunen och Kivakkatunturi, vilka avlägset skymtar på den ryska sidan om gränsen.

 

Ett extra kick ger det mig när jag viker av från stigarna in i tät skog och möts av stubbar, stock och tuvor. Löpningen får en annan karaktär och blir till ett äventyr i naturen.

Stegen är kortare och längre, allt beroende på terrängens form och underlaget. Det är någonting helt annat än att jogga i jämn takt på asfalt, men kroppen tackar när den mångsidigt får jobba för fullt.

Förstås har det också sina nackdelar att trampa omkring i tät skog, myggorna till exempel upptäcker genast min svettiga närvaro och går obarmhärtigt till attack.

 

Stavgång är en populär motionsform bland oss finländare. Det är en gren med låg starttröskel och den passar bra också på skogsstigar.

Visserligen kunde den ge mera om man bara förstod att använda rätt teknik. Det gör dessvärre inte alla och då blir också tröskeln att ge upp lägre. På nätet finns det goda råd om rätt teknik.

 

Det bästa med gång, löpning eller fjällklättring är den mentala styrka som den ger genom kontakten mellan den egna kroppen och naturen. Det får man inte genom att sitta framför tv:n stirrande på skräpunderhållning eller genom att slösa tid med laptoppen.

 

Oberoende av motionsform borde den enligt min mening för vanliga motionärer betyda njutning och inte bara vara ett enda presterande med ”blodsmak i munnen”. Det skall ju ge en känsla av välbefinnande, inte vara ett tävlande mot sig själv. Men ingen förnekar förstås att man i enlighet med sin egen kondition kan testa vad man är kapabel till.

 

Oulankajoki-ådalens terräng bjuder på fina rutter för stiglöpning.

 

På skogsstigarna försvinner de asfalterade joggningsledernas monotonitet.
Bilden är från naturstigen på Svinö i Borgå.

 

Ibland stöter man på hinder såsom fallna träd.
Bilden är från naturstigen på Svinö i Borgå.